Kärlekens väg

Ur "The Way of Love "
av Bhaktivedanta Narayana Maharaja

Om vi vill vara i sanning lyckliga, så måste vi engagera oss i att tjäna Gud rent praktiskt. I Veda kallas denna metod för bhakti-yoga, dvs att knyta sig till den Högsta Herren genom att tjäna Honom. Genom att beakta Hans glädje i första rummet, blir man automatiskt glad och lycklig. En sådan person skadar inte andra levande varelser, varken djur eller människor, sålunda kan han eller hon leva fridfullt med alla. Hängivenhet till Gud har tre utvecklingstadier:

1) stadiet som praktikant,
2) stadiet där andlig hänryckning initieras
3) och stadiet av helt utslagen hänryckning som då kallas ren kärlek.

För att erhålla ren kärlek, börjar vi på stadiet som praktikant. I den nuvarande tidsåldern karaktäriserad av olika tvister och hyckleri, kallad Kali-yuga, är den mest kraftfulla andliga praktiken och dessutom den bästa metoden at nå lycka helt enkelt att uttala Guds namn. Själva namnet är inte skilt från Honom och det innehåller alla Hans krafter såväl som Hans ljuva former och äventyrliga lekar. Detta förverkligas fullt ut på stadiet av ren kärlek. I denna praktik, dvs att meditera på Guds heliga namn, sker en inre rening. Alla ohälsosamma begär och icke önskvärda tendenser lämnar praktikantens hjärta och han eller hon känner sig andligt lugn och personligen förbunden med Gud.
Den vediska texten vid namn "Kali-santarana Upanisad" säger: ”I denna tidsålder karaktäriserad av missämja och hyckleri så är den enda metoden för andlig befrielse sjungandet av Guds heliga namn. Det finns inget annat sätt. Det finns inget annat sätt. Det finns inget annat sätt.” Guds namn kan sjungas enligt följande:

Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.

De heliga skrifterna säger att när en människa kommer i kontakt med Gud, med den gudomliga källan och med essensen av Hans kärlek – vare sig det sker genom bön, genom sällskap med en sadhu (en helig person), genom närheten till en helig plats, genom banden till den andlige mästaren, eller genom det gudomliga ljudet av Herrens namn – då fylls människan med lycka och börjar erfara den naturliga njutningen, vilket tar sig många olika uttryck som tecken på andlig beröring, uttryck för uppskattning och kärlek gentemot Gud.
När själen alltså kommer i beröring...

Gudsuppenbarelse

När i mitt inre djupt försjunken
Hans lotusfötter jag begrundade
och överväldigande kärlek grep min ande
och mina ögon tårades av längtan
förnam jag i mitt hjärta långsamt Hari (Gud).

Jag nästan bröts under omätlig kärleks tyngd
och varje hår reste sig på min kropp,
jag sjönk i floden av gudomlig sällhet,
och plötsligt såg jag inte mer
varken Honom eller mig.

Jag såg ej mera Bhagavans gestalt,
som lyfter bort allt lidande,
jag strävade i min förvirrings nöd.
Och i min längtan att få skåda Honom
försjönk jag åter med min ande
i hjärtats allra innersta
och sökte Honom med min blick.
Dock såg jag honom inte mer.
Lik en med sjukdom slagen man
så var jag djupt bedrövad.

Till mig, som så i ensamheten led,
talade Han, höjd över alla ord,
med stämma outgrundligt djup och ändå mild,
som ville Han lindra min bittra sorg:

"I denna kropp förmår du ej att skåda Mig.
En yogi som är oren, låg och inte mogen
kan aldrig se Mig.
Men då du i kärlek längtat,
har Jag nu denna enda gång
för dig här uppenbarat Min gestalt.
Långsamt renar sådan kärlek
hjärtat ifrån allt dess mörker.

En kort tids tjänst hos dem som är
väckte i dig hängivenhet för Mig.
Och du skall kasta bort din dödliga gestalt
för att i evigheter vara en av dem
som följa Mig.
Din ande skall i Mig sitt fäste ha,
och ingenstädes skall du vilse gå.
Om världar skapas och om världar dö,
skall detta minne du aldrig mista,
skall du Min närvaro med kärlek känna,
emedan kraften av Min nåd omsluter dig."
(från Srimad Bhagavatam 1.6.17-1.6.25)
© Walther Eidlitz 1976
Tidens förlag/FIBs Lyrikklubb Stockholm

Narada Muni i fyrarmad gestalt.

I ljuset av den Främsta själen

Srila Praphupada förklarar hur den grundläggande principen i livet är att vi har en benägenhet att älska någon. Ingen kan leva utan kärlek. Denna inneboende natur finns i alla levande varelser. Även ett djur som tigern har denna natur åtminstone i ett slumrande tillstånd, och människan har den definitivt. Det som saknas är dock kunskapen med vem vi ska dela denna kärlek så att alla kan bli lyckliga. I dagens samhälle utbildas vi att älska vårt fosterland, vår familj eller oss själva, men informationen om vart vi bör rikta vår kärlek för allas lycka saknas alltså.
Till en början älskar ett barn sina föräldrar, sedan sina bröder och systrar, och allteftersom barnet växer börjar han eller hon att älska sin familj, samhälle, landskapets natur, hela landet eller till och med hela mänskligheten. Men hennes kärleksfulla natur blir inte tillfredsställd ens av att älska hela det mänskliga samhället med allt som hör till det. Denna otillfredsställelse kvarstår så länge vi inte vet vem som är det främsta objektet för vår kärlek. Vår kärlek strålar ut precis som en ljus- eller ljudvibration fortplantas, men vi vet inte var den hamnar till slut.
Srila Prabhupada fortsätter sedan att förklara problemet vi står inför — okunnigheten om kärlekens väg. Han förklarar vetenskapen om ett kärleksfullt förhållande med varje levande varelse, genom metoden att ha ett kärleksfullt förhållande med den Främsta Varelsen, känd som Krishna i Veda.
Vi har misslyckats att skapa ett fredligt samhälle där det råder harmoni, fastän vi har gjort storstilade försök med t.ex. Förenta Nationerna, på grund av att vi inte känner den rätta metoden. Metoden är dock enkel.
Om vi lär oss hur vi kan älska Krishna, så blir det mycket enkelt att samtidigt älska alla levande varelser. Det fungerar som när man häller vatten på ett träds rötter eller förser sin mage med mat. Denna metod, att hälla vatten på trädets rötter eller att ge maten till magen, är universellt tillämpbar och vetenskaplig, som vi alla har erfarenhet av. Alla vet mycket väl att när vi äter något, eller med andra ord, när vi förser magen med mat, så distribueras den energi som bildas omedelbart till kroppen som helhet. På samma vis fungerar det när vi häller vatten på rötterna, den energi som skapas fördelas i hela trädet oavsett hur stort det är. Det är inte möjligt att vattna trädets delar en i taget, eller att mata kroppens delar var för sig.
Srila Prabhupada förklarar: ”Den grundläggande orsaken till vårt missnöje är att vår, nu sovande, kärleksfulla natur inte får utrymme i vårt materialistiska samhällsliv trots dess långt drivna avancemang. Vi vattnar trädets alla delar, men förbiser roten. Vi försöker hålla kroppen i trim på alla sätt, men hoppar över riktig näring för magen.
Att förbise den Främsta Själen betyder att man förbiser sitt eget egentliga själv också. Självförverkligande och förverkligande av den Främsta Själen, den alltigenom attraktiva källan till kärlek, går hand i hand. När man till exempel ser sig själv på morgonen så betyder det att man ser soluppgångens ljus också; utan att se solljuset kan ingen se sig själv. Själsliga relationer, etablerade i ljuset av den Främsta Själen, är verkliga förhållanden. Kroppens olika förhållanden till andra ger upphov till materiell bundenhet, medan däremot själens olika förhållanden är en källa till frihet. Själens förhållande till en annan själ kan etableras via ett faktiskt förhållande med den Främsta Själen. Att se i mörkret är detsamma som att inte se. Men att se via solljuset betyder att se solen och allting annat som var osynligt i mörkret.